Om diskriminering

En förenklad beskrivning av diskriminering enligt diskrimineringslagen innebär att någon missgynnas eller kränks, alltså behandlas sämre än andra. 

Ibland kan en känna sig orättvist behandlad utan att det är diskriminering. Lagen om diskriminering ställer olika krav. Missgynnandet eller kränkningen ska ha samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Diskriminering kan vara direkt eller indirekt.

Diskriminering är förbjudet enligt lag om det beror på någon eller fler av dessa sju diskrimineringsgrunder:

1. Etnisk tillhörighet

2. Funktionsnedsättning

3. Kön

4. Könsöverskridande identitet eller uttryck

5. Religion eller annan trosuppfattning

6. Sexuell läggning

7. Ålder

Dessa sju saker är diskrimineringsgrunder som finns i lagen.

Lagen förbjuder sex former av diskriminering; direkt diskriminering, indirekt diskriminering, bristande tillgänglighet, trakasserier och sexuella trakasserier och instruktioner att diskriminera.

Diskrimineringslagen skyddar individer (och inte till exempel organisationer och företag). Förbudet mot diskriminering innebär till exempel att arbetsgivare inte får diskriminera anställda, att skolan inte får diskriminera elever och att personal i en affär inte får diskriminera sina kunder.

Tidsgränsen för att kunna ta upp ett diskrimineringsärende är två år från det att diskrimineringen skett

Upplever du att du har blivit utsatt för diskriminering i arbetslivet är det i första hand ditt fackförbund du skall vända dig till, om du är medlem i ett fackförbund.

För mer information om diskriminering och diskrimineringslagen, besök www.do.se